Klubbens verksamhet

PV-klubben äger originalverktygen till ett flertal av våra bilars plåtdetaljer, såsom framskärmar, bakskärmar, torpedsidor.

Här provpressar vi torpedsidor på EBP i Olofström.

Målsättningen är:

  • att stödja medlemmarna att renovera och bevara dessa bilar på ett fackmässigt och korrekt sätt.
  • att verka för att litteratur och dokumentation inom klubbens intresseområde bevaras och arkiveras så att medlemmarna kan få tillgång till denna.
  • att samarbeta med andra organisationer och företag som kan vara till stöd för klubbens syfte och målsättning.
  • att anordna sammankomster för medlemmar och gäster till stöd och förståelese för klubbens syfte.
  • att ge ut tidskriften PV-Entusiasten.
  • att genom medlemmarna och deras fordons vård och bruk verka för ett gott och positivt anseende för klubben.
  • att verka för en ökad förståelse för det kulturella värdet i att bevara svensk bilhistoria för framtiden.

Klubbens syfte och mål

Klubben är en ideell förening vars uppgift är att bevara både original och ombyggda bilar av följande modeller:

PV 444

Under andra världskriget bestämdes det på Volvo att freden skulle mötas med en liten, billig bil, en bil som vanligt folk hade råd att köpa. Till en början var dock alla resurser upptagna till att konstruera och tillverka fordon för krigstjänst.
I maj 1943 tog arbetet med den nya, lilla bilen fart. Ansvariga för projektet var Erik Jern och Helmer Pettersson och de enades efter en del övervägande att bygga en konventionell bil fast med moderniteten självbärande kaross. Det var den första självbärande konstruktionen på Volvo så en Hanomag av årsmodell 1939 inköptes för att studera konstruktionslösningarna.

Konstruktionsarbetet gick i rask takt och redan den 1:a september 1944 var den första prototypen klar att visas för allmänheten. Detta skedde vid en stor utställning i Kungliga Tennishallen i Stockholm, dit Volvoarbetare fick resa med specialchartrat tåg från Göteborg. Vid den utställningen gavs också möjlighet att teckna sig för en bil, priset var 4800 kronor vilket många ansåg vara skäligt och slog till. Volvos nya, lilla fredsvagn kallades PV444.

Nu kom det att dröja ända till 1947 innan de första bilarna kunde levereras, detta beroende på materialbristen i världen efter kriget. När produktionen väl kom igång hade priset stigit till 6050 kronor men Volvos chef Assar Gabrielsson beslutade att de som tecknat sig för ett kontrakt med det gamla priset skulle få köpa bilen till det ändå, trots att det innebar en förlust för Volvo.
Volvo hade planerat att tillverka 8000 PV444, den största serien i Volvos historia, men de fick snabbt utöka den med 4000 bilar till eftersom 10000 bilar sålts innan produktionen kom igång. Nu blev det så att fler och fler ville ha en PV444 så Volvo fortsatte att tillverka den ända till 1957 i 196004 exemplar.

Självklart ändrades modellen med åren, med hjälp av PV-klubbens matrikel kan du med 100% säkerhet avgöra en PV:s ålder.

PV 445

Framgången med PV 444 uppstod en efterfrågan på ett separat chassi att bygga skåpvagnar på. Ett sådant kom 1949 och det kom att hänga med i tjugo år.

De första fyra åren till verkade Volvo bara separata chassin med front och instrumentering och överlät byggandet av överbyggnader till separata karosseriverkstäder som t.ex. Valbo, Grip, Ringborgs m.fl.
Mer information av dessa karosseriverkstäder finns på siten: Leveranschassin.
Men så 1953 så kom den, Duetten. Den hade till skillnad från bilarna från karossverkstäderna ett skåp helt i stål vilket naturligtvis gjorde den mycket hållbarare. Från 1953 byggde Volvo PV 445 i fyra versioner: leveranschassi, skåpvagn (utan baksäte), herrgårdsvagn och personherrgårdsvagn.
Duetten blev en mycket populär bil, både som firma- och personbil. Den var ju Du-ett, två bilar i en. Oräkneliga är de skrönor om Duetter som vägrade dö.
PV 445 tillverkades fram till juli månad 1960.

PV 544

1957 hade den gamla 444:an under tio år tillverkats i nästan 200 000 exemplar och började enligt många att se ganska gammalmodig ut. Den nya moderna Amazonen skulle snart ta över som storsäljare trodde många.
De trodde fel…

Den 25 augusti 1958 presenterade Volvo en på många punkter moderniserad PV, 544:an. Den fick en helt ny inredning med hastighetsmätare av termometertyp, hel framruta, större sidorutor och bakruta, större baksäte och nya bromsar. Det var även nu som de stora baklysena av skosuletyp kom.
1961 kom den sista stora förändringen på PV:n. Bilen fick 12 volts elsystem och en helt ny motor, den smått legendariska B18-motorn. B18 var en helt ny motor på 1,8 liter och den hade en femlagrad vevaxel.
Den sist tillverkade PV:n, med chassinummer 440 000, finns på Volvos muséum.
544:orna kan vara lite knepiga att skilja åt men med klubbens matrikel är det inga problem.

P 210

Efter semestern 1960 genomförde Volvo alla de förändringar gjorts på PV 544 även på Duetten, som fick modellbeteckningen ändrad till P210.

1962 fick Duetten den nya B18 motorn vilket gjorde den redan näst intill outslitliga bilen ännu slitstarkare. Till 1965 års modell kom nya silverfärgade fälgar med ovala kylhål till bromsarna men sedan tillverkades Duetten utan större förändringar till februari 1969.
Eftersom Sverige infört krav på krocktester till 1969 så fick inte de sist tillverkade bilarna säljas i Sverige utan de gick alla, utom den allra sista, på export.

Den allra sist tillverkade Duetten finns på Volvos Muséum i Göteborg.

Mer detaljerad information finns i PV-klubbens matrikel.

P 1900

Vid en långresa i USA 1953 såg Volvos direktör Assar Gabrielsson Chevrolets nya sportvagn Corvette. Han blev imponerad och ville att Volvo också skulle bygga en liten, öppen sportvagn med en modern plastkaross.

Han inledde då ett samarbete med Glasspar i Kalifornien som fick i uppdrag att ta fram en kaross som Volvos tekniker sedan skulle konstruera ett chassi till.
Den 2 juni 1954 premiärvisades fyra prototyper för allmänheten. Volvo hade gjort en rörram till karossen och försett den med drivlina och hjulupphängningar från PV. Motorn var trimmad med dubbla SU-förgasare, vassare kam, högre kompression och den fick ett fullflödesoljefilter. Den nya motorn kallades B14A och den utvecklade 70 hästkrafter SAE.
Nu följde omfattande tester under vilka det visade sig att konstruktionen hade stora brister. Trots detta började serieproduktionen 1956 och 67 bilar, plus fyra prototyper, hann officiellt tillverkas innan Volvos nye VD Gunnar Engelau beslutade att lägga ner tillverkningen av P1900 1957. Senare har det visat sig att 68 bilar tillverkades eftersom två bilar har fått samma chassinummer.




Senast uppdaterad den 1 april 2014

KreatiWebb © 2012